|
Tretton
- Mårten Sandén - 2011 - Rabén & Sjögren
Omslag Giorgio Cantú Trettonde boken Det är
med stor tillfredsställelse jag noterar att Mårten Sandén fortsätter skriva Petrinideckare av hög kvalitét.
I det senaste mysteriet, som fått det passande namnet ”Tretton”, är det
trettonde gången som syskonen Peter och Petra Petrini
tillsammans med vännen Lucy löser en deckargåta. Tredje eller fjärde kullen Det har nu gått tolv år sedan den
första boken kom, vilket bör betyda att de som läste den, idag torde vara en
bit över 20 år. Petrinideckarna läser man
rimligtvis under en tre- fyra- eller högst femårsperiod, innan man går vidare
till annan litteratur. Jag är förstås undantaget. Bokserien bör därför vara
inne på sin tredje eller fjärde kull läsare. Jag har inte en aning om hur
böckerna säljer, men det är ju en konst i sig att skriva tidlösa,
förhållandevis ohippa, deckare och hålla igång en
långserie under så många år som Mårten Sandén har gjort. Det krävs ju ett
visst mått av kreativitet för att förnya sig inom de givna ramar som en
långserie ofta utspelar sig inom. Klassikerstatus Men
författaren lyckas alltid finna något nytt spännande mysterium i unika, ofta
verklighetsförankrade, miljöer. Några svackor har serien egentligen inte
haft, utan det är mer personligt tycke och smak som avgör vilka böcker som
utkristalliserar sig som favoriter. ”Bröderna” som utkom 2008 är enligt mig
den senaste klassikern. Men efter att ha läst ”Tretton” så
tror jag faktiskt att även denna får finna sig i att få klassikerstatus. För
jag är ju lite extra förtjust i de äventyr som utspelar sig i konkreta
Lundamiljöer – denna gång på museet Kulturen som lämpar sig alldeles
ypperligt för ett suggestivt mysterium. Deckare som i utspelar sig på en
begränsad yta kan ibland få en alldeles särskild atmosfär, och Mårten Sandén
lyckas verkligen med detta konststycke. ”Tretton” är helt enkelt ett ljuvligt
atmosfäriskt äventyr med en hela tiden stegrande spänning. Intrigen är kanske inte den mest
komplicerade, men är fint sammanvävd med resten av historien. Kort och gott
handlar det om en kommande utställning, en mystisk konstliga och en anställd
som agerar underligt. Spår och ledtrådar dyker upp under resans gång och
läsarna bjuds in i klurandet. Och för den som har läst de tidigare böckerna
återkommer en skugga från det förflutna. Djupt sympatiskt En Petrinideckare vore sig ju inte heller lik utan en och annan
udda bifigur, och jag tror ingen blir besviken här heller. Möjligen är den
sjuåriga flickan något för ”vuxen” för sin ålder, men det blir å andra sidan
ganska roligt. Språket är lättläst med en klädsam glimt av humor. Det finns
något djupt sympatiskt i att låta barn få vara barn och lösa mysterier i
härliga vardagsmiljöer. Vissa kallar säkert den här sortens litteratur för
verklighetsflykt, men jag är övertygad om att den bidrar till att väcka
kreativitet och nyfikenhet. Just den där kittlande känslan av att lösa
problem, vare sig det är ett deckarmysterium, eller som det blev i mitt fall,
historiska mysterier, tror jag att jag fick med mig från barndomens deckare. Sammantaget är ”Tretton” en skön
juvel i Petriniserien som är lämplig för alla som
gillar klassiska äventyr i spännande miljöer. En fjortonde bok lär vara på gång
med arbetsnamnet ”Fantomerna”. Jonny Nilsson |
